Hela julen spanade vi ut genom fönstret i hopp om att få se det exotiska djuret. Men det var inte förrän vi såg spåren i snön på baksidan som min besatthet nådde nya höjder. Vi googlade med sökorden "djurspår i snö" och upptäckte snart att ett av spåren tillhörde en hare. Några andra små tasspår på altanen kom från grannens katt. Men de stora, djupa spåren, med långa mellanrum som korsade baksidan såg precis ut som "vargspår i snö". På nyheterna läste vi om en kvinna från samma stad som mött en morrande varg då hon öppnat dörren tidigt en morgon. Nu vågade hon "inte ens gå ut och röka längre".
Jag såg aldrig någon riktig varg. Men en gång när det var mörkt och jag skulle promenera till bussen. Då när jag var som mest spänd och stirrade runt omkring mig in i den mörka skogen. Exakt då kom den. Upp från tunneln, springande rakt mot mig, och sedan förbi mig.
Den vilsna hunden.
Min puls ökade och jag förberedde mig för överlevnad medan hunden snabbt sprang iväg och försvann. Dagen efter läste jag i tidningen att en person i en annan stad hade skjutit en hund då hen misstagit den för att vara en varg. Tur att jag inte använder vapen.
2013 vill jag ska bli ett år då jag kan leva i harmoni med de vilda djuren. Men helst utan att jag behöver se dem på nära håll.